Tankar den 10/2-09

Idag har jag suttit och funderat lite mer. Det låter säkert som om jag inte har något att göra och det stämmer delvis, eller så är jag kanske väldigt effektiv. Men saken är den att det inte är så hemskt tidskrävande längre att söka jobb. Man får ju inte kontakta arbetsgivaren via telefonen Gud nåde den som kliver in på ett kontor med en ansökan i handen. Det skulle ju vara att helt gå över gränsen. Förra veckan gick jag över den gränsen. Jag kontaktade en arbetsgivare via mail och undrade hur det hade gått med min ansökan. Till svar fick jag ungefär att eftersom hon vid ett tidigare tillfälle tillkännagivit att hon hade fått över hundra ansökningar och skulle återkomma till mig senare och att jag återkom till henne innan hon återkom till mig, så skulle jag ha klart för mig att hon minsann inte tänkte kalla mig till någon intervju. Jag skickade ett mail runt 16-tiden i fredags och undrade lite över hur det gick med min ansökan. Jag kan knappast ha stört någon kan jag ju tycka. Men det var tydligen droppen som fick världshaven att svämma över. Det är ju så att man blir mörkrädd, och arbetsförmedlingen som säger att man ska visa framfötterna, sticka ut i mängden så man inte blir bortglömd i alla ansökningar. Men men, man lär sig hela tiden nya saker här i livet. Jag är ju inte så bevandrad ännu i det här med arbetslöshet måste jag säga. Fast en del har jag dock lärt mig. Ännu så länge har jag en hel del att lära och jag upptäcker ständigt nya saker, vilket jag tror är bra. Jag orkar ännu vara nyfiken och ta till mig saker. Både det som är bra och det som är dåligt. Jag har dock människor i min närhet som lever farligt nära gränsen att inte orka det. De som nästan har gett upp. Jag lyssnar till dem och tröstar dem och försöker stödja, vara en medmänniska. En lång tids arbetslöshet, en lång sjukskrivning eller en kris. Sådant som man inte vill tala om. Sådana människor som kostar energi och pengar för samhället.
Man får vara väldigt glad att man har hälsan och slipper vara sjukskriven ändå. Det har funnits tider i mitt liv med då jag varit väldigt beroende av sjukvården, och framförallt har jag ju människor i min närhet som har det. Man ska vara frisk för att orka vara sjuk sa jag en gång. Man måste orka söka vård, orka försvara sitt behov i en organisation som bara ska spara pengar, som gärna ifrågasätter ens behov av hjälp på ett minst sagt omänskligt sätt. Man ska orka kämpa och råkar man inte ha en slant sparad och kunna köpa till sig privata alternativ så underlättar ju inte det. Allt handlar ju till sist om pengar. Vård av människor ska snart enbart ges i de fall personen i fråga efter insatsen kan vara en produktiv medborgare. Laga en maskin kan man väl säga. Äldre och funktionshindrade med i vissa fall ska inte prioriteras eftersom de inte ger samma ekonomiska vinst i slutänden. Jag vill minnas att SLL för något år sedan redovisade en vinst på 80 millioner kronor. Vart tog dom pengarna vägen? Nu vet jag med att sjukvården bedriver enormt god forskning och stora förbättringar sker hela tiden vilket är värdefullt. Men alla pengar går väl inte till forskning? Någon stans måste de väl ta vägen? Man stänger avdelningar och ställer in operationer fast man har vinst i kassan. Jag får det inte att gå ihop alls. Jag kommer ihåg då det där började. Jag jobbade 11 år som timanställd på ett akutsjukhus och även inom långvården i Stockholm. Ibland heltid beroende på arbetssituationen. I början var det roligt. Då fanns det personal och man kunde ta sig tid för patienterna. Jag tyckte det var så roligt att få vara till hjälp, att få läsa tidningen för någon som inte kunde göra det själv. Ta ut en tant eller farbror med rullstol i parken så de skulle få se vårblommorna och andas frisk luft. Jag har fått höra så många fina berättelser av äldre människor då jag jobbat inom långvården eller kört färdtjänst. Tacksamma människor som har berättat om sina liv, om en tid som aldrig kommer tillbaka. Spännande berättelser. Jag fick en bok en gång av en tant som hon skrivit själv, om hennes liv. Det är den värdefullaste dricks jag fått av en färdtjänstkund, eller en karamell som bevis på att jag tillfört något bra för en annan människa. Vet ni om att det ligger gamla människor på avdelningar och aldrig får besök? Fast de har barn och anhöriga som bor i samma stad? Anhöriga som enbart hör av sig då det är fråga om boupptäckning och arv. Det är ju skandalöst. Min far som är 84 år och lever ensam nu då mamma gick bort för tre år sedan, sa att hans bekanta tycker att det är beundransvärt att jag och min syster ringer till honom varje dag. Varför är det så beundransvärt för? Vill man inte höra att ens närmaste har det bra? Nu ska man bara tänka på sig själv, se om sitt eget och ta för sig. Så kommer jag aldrig att bli, oavsett om samhället kräver det. En kollega sa en gång att allt handlade om att ge och att ta. Det har jag aldrig förstått. Ta? Inser inte folk det värdefulla i att ge? Lyckan i att få ge något till en annan människa och göra den människan glad? Inte ens på julafton tänker folk så längre, många tror jag inte bryr sig om annat än vad som finns i sina egna julklappar. Eller ger mormor en bandyklubba för att själv kunna använda. En intressant utveckling måste man ju säga. Jag hoppas dock att jag är helt ute och cyklar, att jag har helt fel just nu. Någon undrade om jag inte skulle söka jobb i hemtjänsten? Det har jag gjort, och jag jobbade en tid med det tidigare. Jag har många roliga minnen från den tiden med. De söker ju folk inom hentjänsten som sagt. Jag har skrivit ansökan dit. Jag har även skickat öppna ansökningar till samtliga äldreboenden inom rimligt avstånd. Jag hoppas verkligen de hör av sig. Kruxet är ju det att det inte alltid är hur bra man är på något eller vilka ambitioner man har eller intresse som styr. Jag läste i en annons att man sökte folk som var berättigade till lönebidrag. Det är ju inte jag då. Jag vill inte alls påstå att det finns människor med lönebidrag som inte passar för sina jobb. Inte alls, men jag råkar ha kännedom om att det anställs folk som inte har ett dugg intresse för sina uppgifter. Jag vet också att det är bra att få ut folk i arbetslivet som har mindre chanser. Men om samhället betalar lönen kanske man kan få en anställning inom något man är duktig på eller intresserad av? Jag har en god vän som jobbar på en avdelning på långvården och klagar hela tiden på att det anställs folk som inte är intresserade av de äldre, inte gör något och till och med är lata. Jag sa att jag gärna jobbar där istället, men folk med lönebidrag är ju attraktivare ur ekonomisk synvinkel. Snacka om kvalitetsmedvetande. Men jag slutade tro på det då färdtjänsten tog bort sina kvalitetskrav. Jag gick en dag till en mataffär här i staden. Utanför stod 5! Personer och rökte, medan inne i butiken var det en lång kö till den enda kassan som var öppen. Enormt effektivt måste jag säga, 5 månadslöner helt bortkastade. Undrar vem som betalar… Jag hade med lätthet kunnat utföra alla 5 personers arbetsuppgifter själv kändes det som. Jag kan få känslan ibland att det sitter människor och fördelar saker och ting men inte har ett dugg fantasi om hur saker ska fördelas. Någon kanske ställer sig frågan varför jag slutade inom vården då, då det var så fantastiskt att arbeta där. Ja det var det i början. Jag kommer ihåg att jag på slutet jobbade natt på akutsjukhuset. Det var en sjuksköterska, en undersköterska och jag, som var vårdbiträde, som jobbade tillsammans på en avdelning. En natt ringde de in mig för att jag skulle vaka över en farbror som inte hade så lång tid kvar att leva, jag slängde mig i skorna och sprang upp till sjukhuset. Sedan sa man att man skulle ”spara”. Då skulle en sjuksköterska och en undersköterska ha hand om två avdelningar tillsammans istället. Dessutom skulle man inte längre gå och se efter patienterna 4 gånger per natt längre utan bara 3, vad nu det fick för konsekvenser. Jag fick jobba som underskötare, trots att jag inte var utbildad, men det var ju billigare att ha mig där. Som tur var hade jag lång erfarenhet och kunde utföra uppgifterna ändå, men jag led fruktansvärt av att jobbet blev en ”löpandebandprincip”. Jag har efteråt haft väldigt dåligt samvete över att jag lämnade vården, som faktiskt behövde mig mer nu än tidigare, det ska jag be att få erkänna. Men det tog dock på krafterna för mycket att jobba på det sättet. Att se allt som behövdes göras, att se behoven men inte kunna vara tillräcklig. Det och att arbetsbelastningen naturligtvis blir högre. Jag är övertygad om att det leder till långtidssjukskrivningar i många fall, fastän regeringen tror att sjukvårdsanställda är lata och hellre lever på bidrag från försäkringskassan. Idag har jag dock samlat krafter och är beredd att göra vad som helst för att få ett sådant jobb. Jag har aldrig varit intresserad av pengar så de får betala vad de vill. Bara så att jag har till mat och hyra och fröer naturligtvis. Sedan kan den här maskinen arbeta tills den klappar ihop, att ingen förstår det. Nu råkade jag beröra ett ämne som kan dra ut ännu mer på dagens funderingar. Det där med vad folk tjänar för sitt utförda arbete. Jag såg en direktör på TV som jobbade på landstinget, som kommenterade sjuksköterskestrejken då den var. Att man har mage att ta emot en lön på 60.000 kronor per månad i ett sådant läge och sitta i TV så alla kan beskåda att man har det och inte unna sjuksköterskorna högre lön. Vad gör hon som är så fantastiskt att hon förtjänar en sådan hög lön? Och sedan missunna folk som arbetar mer, sliter mer och gör ett viktigare arbete i mina ögon. Men den debatten är efterlängtad och den har börjat nu, vad folk tjänar och inte tjänar. Han på posten som nästan hade en million i månaden. Han måste ju göra ett fantastiskt arbete. Finns posten längre? Vad gör dom isåfall som behöver en sådan välavlönad chef? Jag tror inte att vanliga postanställda har det bättre än andra eller jobbar mindre än andra, men de måste väl bedriva en oerhört framgångsrik organisation som har en väldigt viktig chef som måste utföra ett oerhört arbete. Han måste ju vara viktigare än statsministern kan man ju tycka. Tänk om posten skulle får för sig att ta hans lön och halvera den, och använda de pengarna till att ge postkassörskorna lite högre lön varje månad? Vad skulle vara så fel med det? Jag tycker det är mer än rimligt och det förvånar mig att man inte har kommit på den tanken. Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag hade en sådan lön som han med de prestationer han gör. Jag tror inte att det finns någon som är värd en sådan lön för ett arbete som utförs idag. Undersköterskorna ligger närmast till hands i min värld. Tänk på alla andra som tjänar lika mycket eller mer? De avskedar folk till höger och vänster, de utnyttjar barnarbetare i Indien för att företagen ska gå med större vinst och skyller på att de inte har någon aning om vad sina underleverantörer sysslar med. Ett kok stryk skulle dom ha allihopa. Men svensson ser bara på…Det är ju enklast så. Tänk om man skulle halvera chefernas löner och använda till att hjälpa behövande? Då skulle många få det mycket bättre. Många problem skulle vara lösta. Man kunde skicka en slant till barnen i Indien så att de kunde få gå i skola och samtidigt kunna ombesörja deras familjer med mat istället. Kanske man kunde öppna mentalsjukhusen igen? Tänk så många sjuka som inte får vård inom psykiatrin. Det får inte kosta samhället, men det gör det ju ändå, många sitter i våra fängelser istället. Vad har de där att göra? Var det i Sala man byggde om ett sjukhus till fängelse? Är inte det en intressant utveckling? Nej man ska nog bara kliva upp på morgonen, se på nyheterna och på sin höjd säga ”oj då” och sedan iväg till ett jobb i bästa fall och betala in sin skatt till staten så att de kan fördela dem på viktiga saker som alla har nytta av. Sedan komma hem och ta hand om sina växter eller en katt, de är så nöjda med ens omsorg. Stänga ute allt som finns runt omkring. Så vill nog en del att man ska göra, inte bry sig alls om vad de tjänar för pengar eller vart ens skattepengar tar vägen. Inte alls bry sig om att en Skandiachef renoverar sin lägenhet på strandvägen med pensionspengar och att en lägre tjänsteman får fängelse för det. För det var väl i grund och botten vad som hände? Nu är ju det helt bortglömt, svensson har svalt det med, det har ju redan gått ett halvår varför bry sig om en sådan bagatell. Men visst är det viktigt att finnansiera sådant, sänka pensionerna istället. Helt logiskt riktigt hos de som bestämmer i alla fall. För att inte bli allt för långrandig kanske jag ska sluta dagens funderingar. Tack för att du tagit dig tid att läsa det jag har sagt och en önskan om en fin kväll. Fortsätt tänka på medmänniskan och cykla inte mot rött ljus!

Med vänliga hälsningar

Stephen