Ännu fler funderingar 7/2-09

Arbetsförmedlingen här på Liljeholmen har varit bra mot mig. De har aldrig tvingat på mig något jobb som jag inte velat ha. Men det har å andra sidan faktiskt funnits en hel del att söka. De har inte begärt att jag ska redovisa några sökta jobb, men å andra sidan vet min arbetsförmedlare att jag har lusläst jobbsökningssidorna både hos AF och andra sajter varje dag och sökt allt som jag tyckt mig varit kvalificerad till. De har ju även så att man kan få en coach som hjälper en med att skriva CV och personliga brev. Inte för att jag har problem med att uttrycka mig i skrift, men det har varit mycket lärorikt med en sådan coach. Hon läste samtliga dokument jag skrev i början och kom med synpunkter, sedan har jag använt mig av hennes råd nu då jag skriver helt "på egen hand". Det är en enorm tillgång att de har den servicen, jag har nämligen ingen aning om hur man ska gå till väga för att söka jobb och sälja sig själv. Jag har haft tur tidigare och fått arbete utan att behöva sälja mig själv mer än att jag har skickat in en meritförteckning och skrivit några rader om min bakgrund och mina intressen. Idag räcker ju inte det. Det svåra är för mig även att plocka fram positiva egenskaper hos mig själv och berätta om dem för någon som kritiskt granskar varje bokstav jag skriver. Nuförtiden får man ju knappt kontakta arbetsgivaren per telefon. Problemet med det skrivna ordet är att det kan tolkas hursomhelst. Utökar man med ljud och bild kan man i allafall hitta tonlägen och nyanser. Jag upptäckte tidigt då SMS:en och e-mailen kom, att det ofta förekom missuppfattningar då det som skrevs kunde tolkas utan att det fanns en röst bakom. Hur ska man veta att någon skriver med ironi eller skämtar ibland då det inte finns en röst eller ett ansiktsuttryck bakom? Det hela blir genast mycket svårare då man ska vara kortfattad och enbart skriva det nödvändigaste för att läsaren inte ska bli uttröttad, vilket jag inte alls är speciellt bra på, det ser du ju bara här...
Ja det är onekligen en fördel att bo i Stockholm, där det fortfarande finns jobb, men jag tycker att det krävs oerhört mycket av folk till enklare tjänster idag vilket minimerar antalet jobb man kan söka. Det är dock inte så illa som i början av 90-talet då man skulle vara svensk medborgare, tala och skriva svenska flytande och ha 5 års erfarenhet för att få städa trappor i Stockholm. Det får vi ju verkligen hoppas att vi slipper en sådan situation denna lågkonjunktur. Samtidigt måste jag ju säga att detta har funnits i bakhuvudet ett par år, att det skulle bli så här. Konstigt att makthavare och finnanseliten är så förvånade över utvecklingen, men det kanske är en attityd som visas för att de vet att de är orsaken till allt detta från början? Jag är av uppfattningen att det har spelats höga spel för att göda feta plånböcker, ägda av förtroendevalda och deras bekanta, spel som ingen sedan velat ta ansvar för. Man har aldrig lärt sig av historien utan är tagna på sängen varje gång det händer, om och om igen. Jag tycker faktiskt att det enda vettiga som har sagts om detta har sagts av finnansministern, som till och med vågar gå så långt att han knäpper några på näsan. Men men, nu ska skattepengarna inte längre gå till skola och sjukvård, utan till att stödja bankerna. Pappa staten får gå in och bli förmyndare ett tag tills allt är i balans och sedan tar allt fart igen. Det skulle vara oerhört förvånande om det här är sista gången vi får se en sådan här utveckling. Jag tycker faktiskt att folket här i svedala är alldeles för mesiga och inte säger ifrån ibland. Fransmän och isländare kan, men inte vi. Skulle de höja mjölkpriset till 20:-/liter skulle vi säkert bara svälja det och leva vidare. Hur kommer det sig att inte vi vågar begära att folk avsätts från positioner som de har missbrukat och kanske ställs inför rätta och döms? De politiska förtroendevalda talar om att de måste vara "tydligare" i sina lagar och förordningar, men jag tror inte att det handlar om det alls. Det handlar om att det finns lagtolkare som istället för att berätta vad som är rättfärdigt här i världen ägnar sig åt forskning i hur man ska kunna lura systemet utan att bli fälld. Sedan är den onda cirkeln igång, en böld som bara växer sig större och större. Vi små människor med endast en röst vart fjärde år får bara titta på och acceptera. Då lagstiftningen verkligen ska visa att den fungerar gör den det i rättsfall som rör oss och inte alltid på ett bra sätt. Förbrytare går fria och daltas med i det oändliga, medan offren får lida ännu mer. Varför blir det så? Jag tror att det beror på att det finns de som lyckas hitta hålen i lagens nät, de som trotts solklara fall lyckas hitta ett litet litet hål och säga att "tänk om", och då faller genast hela korthuset och vi får se ytterligare en människa gå fri att göra om samma sak om och om igen. Oj vad jag drog ut på det här, det skulle ju handla om jobbsökeri i den här tråden. Men då man sitter hemma och funderar hela dagarna då alla andra jobbar så har man funderingar om varför saker är som de är. Ibland önskar jag att jag kunde gå med i någon organisation, där man kunde träffa andra med liknande funderingar och tankar, gå ut på stan och demonstrera. Jag har hört fantastiska historier om vad som hände på 60- och 70- talen då medborgarna demonstrerade och sa vad de tyckte om saker och ting. Vad hände sedan? Var det en generation människor, vars mentalitet inte återfinns bland dagens unga människor? Är inte det väldigt väldigt oroväckande isåfall? Det kan bara leda till förtryck ovanifrån. Människor som utnyttjar samhället mer och mer utan att någon säger ifrån. Ett lagligt förtryck naturligtvis, med folkvalda människor som styr. Inte någon diktatur där människorna inte själva får välja. Men jag är ändå väldigt skeptisk. Vad är det för skillnad om vi medborgare vart fjärde år enbart har ett enda parti att rösta på, än att ha ett helt gäng med val som ändå leder till samma sak? Sedan begreppet "räntan" kom in i våra liv tycker jag att denna verkar styra allt och alla. Vi är förtryckta under denna makt, räntan, och kan inte göra ett dugg för den har fullständigt tagit över våra liv. Innan dess, och jag önskar att jag hade varit lite äldre då, fanns det ännu politiska ideologier, nyanserade uppfattningar om saker och ting, där människor kunde hitta sina uppfattningar representerade. Man kunde hitta organisationer där det fans medmänniskor med samma ideal och uppfattningar och som stred för dessa och sin övertygelse om vad som var bra och vad som kunde fungera bäst för att ALLA skulle ha det bra. Nu då jag går och röstar gör jag det för att hitta politiker som kan stoppa utvecklingen, någon som är villig att gå emot och säga ifrån att de inte ska köra över de svaga i samhället, att räntan inte ska få härja fritt utan att vi ska bekämpa den och arbeta för idealen igen. Men men men, kommer vi att få uppleva det någon gång? Vi lever i en diktatur under räntan hur vi än vrider och vänder på de demokratiska hörnstenarna som sägs bygga upp vår tillvaro. De politiska idealen är bara fasader av räntan. Tiden då medborgaren kunde söka tröst i politiska, fackliga och andliga organisationer är för evigt förbi. Facket har blivit en svordom idag, det som var heligt tidigare. Då jag var facklig representant på min dåvarande arbetsplats, vald av mina kollegor för att jag skulle driva arbetsmiljöfrågor åt mina medarbetare, blev jag mobbad av företagsledningen och det slutade med att facket ringde mig och bad mig säga upp mina fackliga uppdrag för att min arbetsgivare bedrev mobbing mot mig. Facket förlorade just då sitt syfte för mig och jag lämnade motvilligt hela organisationen. Ytterligare en sak jag trodde på och ville arbeta för, men det är så urholkade organisationer idag så de kan ingenting göra. Nu ska vi ju säga ifrån oss strejkrätten med, är inte det en intressant utveckling? Hur många av er som gick och röstade förra valet gjorde det för att bli av med strejkrätt,bli av med hyresrätt, bli av med rätt till sjukskrivning,bli av med rätt till vettig pension, bli av med vettig arbetslöshetsersättning, bli av med arbetsrätt och bli av med en massa saker? Jag tycker mig leva i en diktatur där oavsett vilka jag väljer ska styra min tillvaro kör över mig hela tiden. Den tid då jag var 18 år fyllda, tog studenten och hade en tro på framtiden och var politiskt engagerad är förbi och kommer aldrig igen. Jag är trött på alla löften och allt prat. Det pratas i det oändliga till folk som inte längre orkar lyssna. En god vän till mig som arbetade nära Palme berättade för mig under en av våra luncher att då Palme under en debatt hade lyssnat till en massa "prat" till sist ställde sig i talarstolen sa han: Idag var jag på besök hos fotfolket, på en långvårds avdelning, och hälsade på de som arbetade där, och jag vill lova att pisspottorna där talade ett tydligare språk än någon i denna församling har gjort idag! Den repliken måste ha gått ända in i själen på lyssnarna för det var ingen som pratade mer. Men i denna tid i frånvaro av ideal och andlighet kan man ju ännu söka tröst i växtriket. Där finns ingen oro, bara lugn och frid. Det står ju även i Bibeln att "se på blommorna på marken", som inte oroar sig över morgondagen. Jag hoppas vi får behålla den rätten, att odla oss en fridfull tillvaro, att inte räntan eller någon annan ifråntar oss den rätten. Växt och djurriket skänker ännu frid, för där finns inga odjur som medvetet vill oss illa och systematiskt bryter ner oss i små små bitar. Där kan vi ännu finna tröst. Tänk att människan på bara några hundra år lyckades komma i toppen av hirearkin, högst upp och på vägen utkrota en massa arter som kunde tävla om makten. Är det inte helt fantastiskt? Undrar ibland över vart det ska sluta, men det vågar man ju nästan inte ens tänka på. Hoppas det inte händer under ens egen livstid. Detta strävande efter kortsiktighet kan ju få oanade konsekvenser. Nej jag ska ägna mitt liv åt arbete, skatteinbetalningar och odling. Jag ska skänka pengar till stadsmissionen för att jag tycker att jag vill att våra hemlösa medborgare ska få ett hem, ifall det nu inte blir så att de måste köpa sig hem för flera millioner i framtiden. Jag ska skänka pengar och arbeta för de djur som lever i misär på grund av dumma människor och jag ska stödja andlig verksamhet inom det samfund jag har mitt andliga hem. Jag vill verka för andlighet i ett sekulariserat samhälle, inte den sort som styr människor och för krig, utan den som skänker hopp, frid och tillit i sorg och elände och även i glada stunder. Jag vill även skänka pengar till sådana organisationer som hjälper barn och andra hjälplösa individer, såvida den organisationens ledning inte har fallskärmsavtal. Jag vill även lyssna till en snart utdödd generation människor, vars budskap jag tror kan vara lösningen på många saker, samt föra detta budskap vidare. Sedan vill jag aldrig bli en bitter människa utan jag ska alltid försöka att hålla gnistan vid liv och visa det för andra så att de får inspiration att gå vidare. Sedan vill jag gå en till kurs i chigong, vilket jag tycker skänker mig oändligt frid, jag har även anmält mig till en kurs i trädgårdsskötsel, vilket oxå skänker oändlig frid, ifall jag inte får ett jobb och arbetstiderna krockar förståss. Slutar jag inte berätta om mina tankar snart kommer jag att bli anklagad för att jag för en massa prat, att jag skriver långa utlägg som ingen orkar läsa och att jag är självisk som tar upp så mycket plats och tror att någon är intresserad av att lyssna på det jag har att säga. Men jag tar den risken idag, för jag har så otroligt mycket funderingar och alla andra jobbar ju så jag har ingen att berätta om dem för. Jag kanske helt enkelt skulle öppna en egen hemsida och döpa den till "andlig ventilation", där människor med olika funderingar kunde skriva ner dem och där man kan läsa att man inte är helt ensam om dessa. Det skulle naturligtvis vara en gratissajt, där räntan inte har något inflytande, där allas tankar och åsikter skulle få flöda fritt. En bubbla mitt i systemet. En nypa luft i ett betongblock.
Tack för att jag fick vara med idag

mvh

Stephen