Tänk vad länge sedan jag skrev i denna blogg...vad mycket som har hänt sedan dess.. I korthet kan jag ju berätta att jag fick jobb på ett servicehus i staden, på timmar och det var oerhört givande. Jag jobbade ett par månader i våras. Så roligt att hjälpa de gamla:) Vi promenerade i Tantolunden, jag fick höra om gamla tider, arbeta med människor vars sort man idag får leta efter. De hade slitit och jobbat, nu ville jag ge dem en fin tillvaro och jag hoppas jag lyckades under de två månader jag jobbade där.. Sedan ringde en tidigare arbetsgivare och erbjöd mig tjänst över sommaren, vilket jag tackade ja till. En härlig sommar har det varit med mycket tid på kolonin och vi har lärt känna en massa folk, gayfolk framförallt på kolonin, samt planterat och byggt...projekt efter projekt börjar bli klara... Det kan jag berätta om en annan dag, för jag tänkte försöka skriva här lite oftare nu. Vad hände sedan? Jo jag fick fortsatt fast anställning, så oerhört roligt, tror ännu inte det är sant. Vad livet svänger ändå, från arbete till arbetslös och till arbete igen. Vad mycket man har lärt sig under "krisen" med. Tänk vad ödmjuk man blir för livet då man genomgår kriser. Tänk att man aldrig tror att man ska komma igenom dem och framförallt inte att man ska bli starkare och lära sig något av dem, vad meningslöst med kriser kan man ju tycka. Men tänk att man är en ny människa, som kommit ner lite på jorden kan man väl säga, med andra värderingar och med en stor ödmjukhet inför livet och människors öden.
Min gamle far har ju levt ensam i stora huset sedan mamma gick bort för 3 år sedan, i perioder har han väl velat flytta och sedan ändrat sig och velat bo kvar. En dag sa han att han skulle lämna handpenning på lägenhet. Vad roligt tyckte jag, att han bestämt sig för att flytta och hittat något han ville ha, fast det kom som en överraskning ändå, eller så ville jag inte tro det riktigt.. Sedan kom tanken, nu ska mitt barndomshem försvinna och hur förhåller man sig till det då? En process startade kan man väl säga... Det som hände sedan är ointressant för läsaren och intressant för författaren, men i helgen har jag iaf varit uppe och hjälpt till att tömma huset. Jag har ju fått en terapeut som ni inte vet...helt gratis, landstinget betalar, 30 års erfarenhet, borde vara standard för adopterade barn och förut var det det för homosexuella i Stockholm ända tills det blevf för många som mådde dåligt och de bara tog hand om hiv-relaterad problematik... Tycker min terapeut är helt fantastisk, fast han är en man, jag har ju alltid haft lättare att tala med kvinliga läkare och terapeuter, fast har ändrat mig då jag träffade honom för han är verkligen bra.
Det här med terapi handlar lite eller en hel del om att hantera rädslor har jag förstått, jag relaterar även oro till det, och det hände ju att jag började känna enorm oro över en kommande tömmning av vårt hem i norrland. Jag bestämde mig för att bo hos pappa eller syrran, jobba med tömmningen en hel helg så skulle det vara över...men min terapeut undrade varför jag inte kunde bo i huset istället, ta in alla intryck och hantera dem och arbeta utifrån det... Jag reste upp torsdag eftermiddag och bestämde mig för att prova min terapeuts förslag, bära eller brista, rädd för ångest och det mentala som skulle komma. Då jag kom till huset var det ju förändrat, mycket var borta, eftersom pappa redan flyttat och tagit saker med sig... Var skulle jag börja och vad skulle jag göra? Pappas önskan var ju att allt skulle gå till pingstkyrkans loppmarknad och att vi barn skulle ta hand om sakerna... men jag insåg snabbt att det kunde bli problem. Jag har ju aldrig haft lätt för att ta beslut, prioritera och så under pressade situationer annat än det som rör mitt arbete förståss, där e jag proffs, om man får säga så...det är inte alltid populärt men nu har jag sagt det och det kändes bra och rätt:) Men iaf så har jag aldrig tagit så många, snabba och rätt (enligt mig själv) beslut på så kort tid som i helgen. Men vad möttes jag av? Jag möttes av saker jag aldrig sett förut, som berättade om två långa liv, delar av mammas och pappas liv som jag inte haft nästan någon aning om. Gick igenom mammas porslin, fina bestick och sådant som aldrig nästan användes. Jag inser nu vilken känsla för kvalitet mamma hade och vilken fin smak. Hon hon hade flera krukor från Waldemars udde, allt minst 30 år gammalt utan en repa, välskött och omhändertaget, fina saker man vårdar ömt och är rädd om. Hur skulle jag hantera det här på en helg?
Porslin och bestick från förr, märken med kvalitet, men på den tiden fanns det ju ett fåtal företag som massproducerade fast med kvalitet, och des märken lever kvar idag som högkvalitativa. Jag hittade hennes saker hon gjort på textilslöjden som betygsatts, vilket var vanligt på läroverket. De snickerier min pappa gjort, möbler och kuriosa från tidigt 50-tal fick jag lära känna. Jag har varit helt själv där och gått igenom allt i min egen takt samt hunnit städa undan allt. Har aldrig tagit så många svåra beslut under så kort tid. Mina föräldrar reste mycket då de gick i pension och jag sparade ett par saker från deras resor samt några foton. Ett bröllopsfoto på mormor och morfar från 20-talet. Tänk vad vacker mormor var då hon var ung, vilka kläder och smycken man hade då man skulle vara fin på den tiden. Hittade en käpp som farfar fick av sina barn på sin 60-årsdag 26/10 1939, försilvrat handtag med gravyr. Jag ville verkligen ha den och visste inte hur jag skulle få ner den i mitt baggage...men sa jag till pappa, då man är 40 kan man väl använda käpp? Jag klev på planet med farfars käpp i handen och det gick jättebra *G*. Ett foto sparade jag på mamma med 3 av sina systrar från 1947, så vackra de var, det skulle annars ha slängts... La det i ett kuvert och tog med mig. Jag hittade även mammas resehandlingar och pass som sagt, samt lite brev från elever hon hade på 60-talet och en biljett från Katarinahissen då det kostade 10 öre att åka. De gifte sig -69 så mycket av detta skedde då de var på varsitt håll, mamma en ung singel kvinna som tyckte om att resa och hälsa på sina bekanta runt om i Sverige. Hon reste runt i USA, sparade ett brev från hennes brevväxling med hennes bekanta därifrån med. Hon reste till Israel, Athen, Rom, Hollywood... Kommer ihåg att hon sa till mig, som brukar resa till grekiska övärlden att hon ville jag skulle få se grekiska fastlandet och Athen, det sa hon innan hon dog och det ska jag göra. Jag tror jag gjort rätt beslut om saker i helgen..pappa ville allt skulle till pingstkyrkans loppmarknad, som gick att ta vara på. jag skickade mycket till soporna, jag till och med bad mamma om förlåtelse högt där i huset då jag sorterade, men hennes egenhändigt vävda saker samt pappas snickerier, svepaskar, möbler och så hamnade på rätt ställe. Det käns bra och som ett fint avslut.
Hur skulle jag då få med mig de saker jag ville ha med mig till Stockholm? Jag tänkte skicka min cello och en tung flyttlåda med en budfirma... Men skulle pappa och syster behöva engagera sig mer i mitt? De hade ju nog nu med sitt... tyckte jag så jag tog en chansning och tog allt till flygplatsen... har ju rest flera gånger per år i 20 år och känner de flesta som jobbar där, de öppnade en till kassa tog mitt bagage och jag behövde inte betala övervikt och sakerna står hemma hos mig och min sambo nu. Så oerhört skönt! Gustav blev glad för krukorna från Waldemars Udde och de ska bevaras och planteras i. De perenna fröer jag tagit från trädgården samt dahlialökar ska få växa vidare hos oss i kolonistugan, det är lite som att förvalta mammas och pappas trädgård kan man väl säga? Tack för att ni ville lyssna ikväll och ha det gott så hoppas jag vi hörs snart igen
Stephen
måndag 21 september 2009
fredag 13 februari 2009
Tankar den 10/2-09
Idag har jag suttit och funderat lite mer. Det låter säkert som om jag inte har något att göra och det stämmer delvis, eller så är jag kanske väldigt effektiv. Men saken är den att det inte är så hemskt tidskrävande längre att söka jobb. Man får ju inte kontakta arbetsgivaren via telefonen Gud nåde den som kliver in på ett kontor med en ansökan i handen. Det skulle ju vara att helt gå över gränsen. Förra veckan gick jag över den gränsen. Jag kontaktade en arbetsgivare via mail och undrade hur det hade gått med min ansökan. Till svar fick jag ungefär att eftersom hon vid ett tidigare tillfälle tillkännagivit att hon hade fått över hundra ansökningar och skulle återkomma till mig senare och att jag återkom till henne innan hon återkom till mig, så skulle jag ha klart för mig att hon minsann inte tänkte kalla mig till någon intervju. Jag skickade ett mail runt 16-tiden i fredags och undrade lite över hur det gick med min ansökan. Jag kan knappast ha stört någon kan jag ju tycka. Men det var tydligen droppen som fick världshaven att svämma över. Det är ju så att man blir mörkrädd, och arbetsförmedlingen som säger att man ska visa framfötterna, sticka ut i mängden så man inte blir bortglömd i alla ansökningar. Men men, man lär sig hela tiden nya saker här i livet. Jag är ju inte så bevandrad ännu i det här med arbetslöshet måste jag säga. Fast en del har jag dock lärt mig. Ännu så länge har jag en hel del att lära och jag upptäcker ständigt nya saker, vilket jag tror är bra. Jag orkar ännu vara nyfiken och ta till mig saker. Både det som är bra och det som är dåligt. Jag har dock människor i min närhet som lever farligt nära gränsen att inte orka det. De som nästan har gett upp. Jag lyssnar till dem och tröstar dem och försöker stödja, vara en medmänniska. En lång tids arbetslöshet, en lång sjukskrivning eller en kris. Sådant som man inte vill tala om. Sådana människor som kostar energi och pengar för samhället.
Man får vara väldigt glad att man har hälsan och slipper vara sjukskriven ändå. Det har funnits tider i mitt liv med då jag varit väldigt beroende av sjukvården, och framförallt har jag ju människor i min närhet som har det. Man ska vara frisk för att orka vara sjuk sa jag en gång. Man måste orka söka vård, orka försvara sitt behov i en organisation som bara ska spara pengar, som gärna ifrågasätter ens behov av hjälp på ett minst sagt omänskligt sätt. Man ska orka kämpa och råkar man inte ha en slant sparad och kunna köpa till sig privata alternativ så underlättar ju inte det. Allt handlar ju till sist om pengar. Vård av människor ska snart enbart ges i de fall personen i fråga efter insatsen kan vara en produktiv medborgare. Laga en maskin kan man väl säga. Äldre och funktionshindrade med i vissa fall ska inte prioriteras eftersom de inte ger samma ekonomiska vinst i slutänden. Jag vill minnas att SLL för något år sedan redovisade en vinst på 80 millioner kronor. Vart tog dom pengarna vägen? Nu vet jag med att sjukvården bedriver enormt god forskning och stora förbättringar sker hela tiden vilket är värdefullt. Men alla pengar går väl inte till forskning? Någon stans måste de väl ta vägen? Man stänger avdelningar och ställer in operationer fast man har vinst i kassan. Jag får det inte att gå ihop alls. Jag kommer ihåg då det där började. Jag jobbade 11 år som timanställd på ett akutsjukhus och även inom långvården i Stockholm. Ibland heltid beroende på arbetssituationen. I början var det roligt. Då fanns det personal och man kunde ta sig tid för patienterna. Jag tyckte det var så roligt att få vara till hjälp, att få läsa tidningen för någon som inte kunde göra det själv. Ta ut en tant eller farbror med rullstol i parken så de skulle få se vårblommorna och andas frisk luft. Jag har fått höra så många fina berättelser av äldre människor då jag jobbat inom långvården eller kört färdtjänst. Tacksamma människor som har berättat om sina liv, om en tid som aldrig kommer tillbaka. Spännande berättelser. Jag fick en bok en gång av en tant som hon skrivit själv, om hennes liv. Det är den värdefullaste dricks jag fått av en färdtjänstkund, eller en karamell som bevis på att jag tillfört något bra för en annan människa. Vet ni om att det ligger gamla människor på avdelningar och aldrig får besök? Fast de har barn och anhöriga som bor i samma stad? Anhöriga som enbart hör av sig då det är fråga om boupptäckning och arv. Det är ju skandalöst. Min far som är 84 år och lever ensam nu då mamma gick bort för tre år sedan, sa att hans bekanta tycker att det är beundransvärt att jag och min syster ringer till honom varje dag. Varför är det så beundransvärt för? Vill man inte höra att ens närmaste har det bra? Nu ska man bara tänka på sig själv, se om sitt eget och ta för sig. Så kommer jag aldrig att bli, oavsett om samhället kräver det. En kollega sa en gång att allt handlade om att ge och att ta. Det har jag aldrig förstått. Ta? Inser inte folk det värdefulla i att ge? Lyckan i att få ge något till en annan människa och göra den människan glad? Inte ens på julafton tänker folk så längre, många tror jag inte bryr sig om annat än vad som finns i sina egna julklappar. Eller ger mormor en bandyklubba för att själv kunna använda. En intressant utveckling måste man ju säga. Jag hoppas dock att jag är helt ute och cyklar, att jag har helt fel just nu. Någon undrade om jag inte skulle söka jobb i hemtjänsten? Det har jag gjort, och jag jobbade en tid med det tidigare. Jag har många roliga minnen från den tiden med. De söker ju folk inom hentjänsten som sagt. Jag har skrivit ansökan dit. Jag har även skickat öppna ansökningar till samtliga äldreboenden inom rimligt avstånd. Jag hoppas verkligen de hör av sig. Kruxet är ju det att det inte alltid är hur bra man är på något eller vilka ambitioner man har eller intresse som styr. Jag läste i en annons att man sökte folk som var berättigade till lönebidrag. Det är ju inte jag då. Jag vill inte alls påstå att det finns människor med lönebidrag som inte passar för sina jobb. Inte alls, men jag råkar ha kännedom om att det anställs folk som inte har ett dugg intresse för sina uppgifter. Jag vet också att det är bra att få ut folk i arbetslivet som har mindre chanser. Men om samhället betalar lönen kanske man kan få en anställning inom något man är duktig på eller intresserad av? Jag har en god vän som jobbar på en avdelning på långvården och klagar hela tiden på att det anställs folk som inte är intresserade av de äldre, inte gör något och till och med är lata. Jag sa att jag gärna jobbar där istället, men folk med lönebidrag är ju attraktivare ur ekonomisk synvinkel. Snacka om kvalitetsmedvetande. Men jag slutade tro på det då färdtjänsten tog bort sina kvalitetskrav. Jag gick en dag till en mataffär här i staden. Utanför stod 5! Personer och rökte, medan inne i butiken var det en lång kö till den enda kassan som var öppen. Enormt effektivt måste jag säga, 5 månadslöner helt bortkastade. Undrar vem som betalar… Jag hade med lätthet kunnat utföra alla 5 personers arbetsuppgifter själv kändes det som. Jag kan få känslan ibland att det sitter människor och fördelar saker och ting men inte har ett dugg fantasi om hur saker ska fördelas. Någon kanske ställer sig frågan varför jag slutade inom vården då, då det var så fantastiskt att arbeta där. Ja det var det i början. Jag kommer ihåg att jag på slutet jobbade natt på akutsjukhuset. Det var en sjuksköterska, en undersköterska och jag, som var vårdbiträde, som jobbade tillsammans på en avdelning. En natt ringde de in mig för att jag skulle vaka över en farbror som inte hade så lång tid kvar att leva, jag slängde mig i skorna och sprang upp till sjukhuset. Sedan sa man att man skulle ”spara”. Då skulle en sjuksköterska och en undersköterska ha hand om två avdelningar tillsammans istället. Dessutom skulle man inte längre gå och se efter patienterna 4 gånger per natt längre utan bara 3, vad nu det fick för konsekvenser. Jag fick jobba som underskötare, trots att jag inte var utbildad, men det var ju billigare att ha mig där. Som tur var hade jag lång erfarenhet och kunde utföra uppgifterna ändå, men jag led fruktansvärt av att jobbet blev en ”löpandebandprincip”. Jag har efteråt haft väldigt dåligt samvete över att jag lämnade vården, som faktiskt behövde mig mer nu än tidigare, det ska jag be att få erkänna. Men det tog dock på krafterna för mycket att jobba på det sättet. Att se allt som behövdes göras, att se behoven men inte kunna vara tillräcklig. Det och att arbetsbelastningen naturligtvis blir högre. Jag är övertygad om att det leder till långtidssjukskrivningar i många fall, fastän regeringen tror att sjukvårdsanställda är lata och hellre lever på bidrag från försäkringskassan. Idag har jag dock samlat krafter och är beredd att göra vad som helst för att få ett sådant jobb. Jag har aldrig varit intresserad av pengar så de får betala vad de vill. Bara så att jag har till mat och hyra och fröer naturligtvis. Sedan kan den här maskinen arbeta tills den klappar ihop, att ingen förstår det. Nu råkade jag beröra ett ämne som kan dra ut ännu mer på dagens funderingar. Det där med vad folk tjänar för sitt utförda arbete. Jag såg en direktör på TV som jobbade på landstinget, som kommenterade sjuksköterskestrejken då den var. Att man har mage att ta emot en lön på 60.000 kronor per månad i ett sådant läge och sitta i TV så alla kan beskåda att man har det och inte unna sjuksköterskorna högre lön. Vad gör hon som är så fantastiskt att hon förtjänar en sådan hög lön? Och sedan missunna folk som arbetar mer, sliter mer och gör ett viktigare arbete i mina ögon. Men den debatten är efterlängtad och den har börjat nu, vad folk tjänar och inte tjänar. Han på posten som nästan hade en million i månaden. Han måste ju göra ett fantastiskt arbete. Finns posten längre? Vad gör dom isåfall som behöver en sådan välavlönad chef? Jag tror inte att vanliga postanställda har det bättre än andra eller jobbar mindre än andra, men de måste väl bedriva en oerhört framgångsrik organisation som har en väldigt viktig chef som måste utföra ett oerhört arbete. Han måste ju vara viktigare än statsministern kan man ju tycka. Tänk om posten skulle får för sig att ta hans lön och halvera den, och använda de pengarna till att ge postkassörskorna lite högre lön varje månad? Vad skulle vara så fel med det? Jag tycker det är mer än rimligt och det förvånar mig att man inte har kommit på den tanken. Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag hade en sådan lön som han med de prestationer han gör. Jag tror inte att det finns någon som är värd en sådan lön för ett arbete som utförs idag. Undersköterskorna ligger närmast till hands i min värld. Tänk på alla andra som tjänar lika mycket eller mer? De avskedar folk till höger och vänster, de utnyttjar barnarbetare i Indien för att företagen ska gå med större vinst och skyller på att de inte har någon aning om vad sina underleverantörer sysslar med. Ett kok stryk skulle dom ha allihopa. Men svensson ser bara på…Det är ju enklast så. Tänk om man skulle halvera chefernas löner och använda till att hjälpa behövande? Då skulle många få det mycket bättre. Många problem skulle vara lösta. Man kunde skicka en slant till barnen i Indien så att de kunde få gå i skola och samtidigt kunna ombesörja deras familjer med mat istället. Kanske man kunde öppna mentalsjukhusen igen? Tänk så många sjuka som inte får vård inom psykiatrin. Det får inte kosta samhället, men det gör det ju ändå, många sitter i våra fängelser istället. Vad har de där att göra? Var det i Sala man byggde om ett sjukhus till fängelse? Är inte det en intressant utveckling? Nej man ska nog bara kliva upp på morgonen, se på nyheterna och på sin höjd säga ”oj då” och sedan iväg till ett jobb i bästa fall och betala in sin skatt till staten så att de kan fördela dem på viktiga saker som alla har nytta av. Sedan komma hem och ta hand om sina växter eller en katt, de är så nöjda med ens omsorg. Stänga ute allt som finns runt omkring. Så vill nog en del att man ska göra, inte bry sig alls om vad de tjänar för pengar eller vart ens skattepengar tar vägen. Inte alls bry sig om att en Skandiachef renoverar sin lägenhet på strandvägen med pensionspengar och att en lägre tjänsteman får fängelse för det. För det var väl i grund och botten vad som hände? Nu är ju det helt bortglömt, svensson har svalt det med, det har ju redan gått ett halvår varför bry sig om en sådan bagatell. Men visst är det viktigt att finnansiera sådant, sänka pensionerna istället. Helt logiskt riktigt hos de som bestämmer i alla fall. För att inte bli allt för långrandig kanske jag ska sluta dagens funderingar. Tack för att du tagit dig tid att läsa det jag har sagt och en önskan om en fin kväll. Fortsätt tänka på medmänniskan och cykla inte mot rött ljus!
Med vänliga hälsningar
Stephen
Man får vara väldigt glad att man har hälsan och slipper vara sjukskriven ändå. Det har funnits tider i mitt liv med då jag varit väldigt beroende av sjukvården, och framförallt har jag ju människor i min närhet som har det. Man ska vara frisk för att orka vara sjuk sa jag en gång. Man måste orka söka vård, orka försvara sitt behov i en organisation som bara ska spara pengar, som gärna ifrågasätter ens behov av hjälp på ett minst sagt omänskligt sätt. Man ska orka kämpa och råkar man inte ha en slant sparad och kunna köpa till sig privata alternativ så underlättar ju inte det. Allt handlar ju till sist om pengar. Vård av människor ska snart enbart ges i de fall personen i fråga efter insatsen kan vara en produktiv medborgare. Laga en maskin kan man väl säga. Äldre och funktionshindrade med i vissa fall ska inte prioriteras eftersom de inte ger samma ekonomiska vinst i slutänden. Jag vill minnas att SLL för något år sedan redovisade en vinst på 80 millioner kronor. Vart tog dom pengarna vägen? Nu vet jag med att sjukvården bedriver enormt god forskning och stora förbättringar sker hela tiden vilket är värdefullt. Men alla pengar går väl inte till forskning? Någon stans måste de väl ta vägen? Man stänger avdelningar och ställer in operationer fast man har vinst i kassan. Jag får det inte att gå ihop alls. Jag kommer ihåg då det där började. Jag jobbade 11 år som timanställd på ett akutsjukhus och även inom långvården i Stockholm. Ibland heltid beroende på arbetssituationen. I början var det roligt. Då fanns det personal och man kunde ta sig tid för patienterna. Jag tyckte det var så roligt att få vara till hjälp, att få läsa tidningen för någon som inte kunde göra det själv. Ta ut en tant eller farbror med rullstol i parken så de skulle få se vårblommorna och andas frisk luft. Jag har fått höra så många fina berättelser av äldre människor då jag jobbat inom långvården eller kört färdtjänst. Tacksamma människor som har berättat om sina liv, om en tid som aldrig kommer tillbaka. Spännande berättelser. Jag fick en bok en gång av en tant som hon skrivit själv, om hennes liv. Det är den värdefullaste dricks jag fått av en färdtjänstkund, eller en karamell som bevis på att jag tillfört något bra för en annan människa. Vet ni om att det ligger gamla människor på avdelningar och aldrig får besök? Fast de har barn och anhöriga som bor i samma stad? Anhöriga som enbart hör av sig då det är fråga om boupptäckning och arv. Det är ju skandalöst. Min far som är 84 år och lever ensam nu då mamma gick bort för tre år sedan, sa att hans bekanta tycker att det är beundransvärt att jag och min syster ringer till honom varje dag. Varför är det så beundransvärt för? Vill man inte höra att ens närmaste har det bra? Nu ska man bara tänka på sig själv, se om sitt eget och ta för sig. Så kommer jag aldrig att bli, oavsett om samhället kräver det. En kollega sa en gång att allt handlade om att ge och att ta. Det har jag aldrig förstått. Ta? Inser inte folk det värdefulla i att ge? Lyckan i att få ge något till en annan människa och göra den människan glad? Inte ens på julafton tänker folk så längre, många tror jag inte bryr sig om annat än vad som finns i sina egna julklappar. Eller ger mormor en bandyklubba för att själv kunna använda. En intressant utveckling måste man ju säga. Jag hoppas dock att jag är helt ute och cyklar, att jag har helt fel just nu. Någon undrade om jag inte skulle söka jobb i hemtjänsten? Det har jag gjort, och jag jobbade en tid med det tidigare. Jag har många roliga minnen från den tiden med. De söker ju folk inom hentjänsten som sagt. Jag har skrivit ansökan dit. Jag har även skickat öppna ansökningar till samtliga äldreboenden inom rimligt avstånd. Jag hoppas verkligen de hör av sig. Kruxet är ju det att det inte alltid är hur bra man är på något eller vilka ambitioner man har eller intresse som styr. Jag läste i en annons att man sökte folk som var berättigade till lönebidrag. Det är ju inte jag då. Jag vill inte alls påstå att det finns människor med lönebidrag som inte passar för sina jobb. Inte alls, men jag råkar ha kännedom om att det anställs folk som inte har ett dugg intresse för sina uppgifter. Jag vet också att det är bra att få ut folk i arbetslivet som har mindre chanser. Men om samhället betalar lönen kanske man kan få en anställning inom något man är duktig på eller intresserad av? Jag har en god vän som jobbar på en avdelning på långvården och klagar hela tiden på att det anställs folk som inte är intresserade av de äldre, inte gör något och till och med är lata. Jag sa att jag gärna jobbar där istället, men folk med lönebidrag är ju attraktivare ur ekonomisk synvinkel. Snacka om kvalitetsmedvetande. Men jag slutade tro på det då färdtjänsten tog bort sina kvalitetskrav. Jag gick en dag till en mataffär här i staden. Utanför stod 5! Personer och rökte, medan inne i butiken var det en lång kö till den enda kassan som var öppen. Enormt effektivt måste jag säga, 5 månadslöner helt bortkastade. Undrar vem som betalar… Jag hade med lätthet kunnat utföra alla 5 personers arbetsuppgifter själv kändes det som. Jag kan få känslan ibland att det sitter människor och fördelar saker och ting men inte har ett dugg fantasi om hur saker ska fördelas. Någon kanske ställer sig frågan varför jag slutade inom vården då, då det var så fantastiskt att arbeta där. Ja det var det i början. Jag kommer ihåg att jag på slutet jobbade natt på akutsjukhuset. Det var en sjuksköterska, en undersköterska och jag, som var vårdbiträde, som jobbade tillsammans på en avdelning. En natt ringde de in mig för att jag skulle vaka över en farbror som inte hade så lång tid kvar att leva, jag slängde mig i skorna och sprang upp till sjukhuset. Sedan sa man att man skulle ”spara”. Då skulle en sjuksköterska och en undersköterska ha hand om två avdelningar tillsammans istället. Dessutom skulle man inte längre gå och se efter patienterna 4 gånger per natt längre utan bara 3, vad nu det fick för konsekvenser. Jag fick jobba som underskötare, trots att jag inte var utbildad, men det var ju billigare att ha mig där. Som tur var hade jag lång erfarenhet och kunde utföra uppgifterna ändå, men jag led fruktansvärt av att jobbet blev en ”löpandebandprincip”. Jag har efteråt haft väldigt dåligt samvete över att jag lämnade vården, som faktiskt behövde mig mer nu än tidigare, det ska jag be att få erkänna. Men det tog dock på krafterna för mycket att jobba på det sättet. Att se allt som behövdes göras, att se behoven men inte kunna vara tillräcklig. Det och att arbetsbelastningen naturligtvis blir högre. Jag är övertygad om att det leder till långtidssjukskrivningar i många fall, fastän regeringen tror att sjukvårdsanställda är lata och hellre lever på bidrag från försäkringskassan. Idag har jag dock samlat krafter och är beredd att göra vad som helst för att få ett sådant jobb. Jag har aldrig varit intresserad av pengar så de får betala vad de vill. Bara så att jag har till mat och hyra och fröer naturligtvis. Sedan kan den här maskinen arbeta tills den klappar ihop, att ingen förstår det. Nu råkade jag beröra ett ämne som kan dra ut ännu mer på dagens funderingar. Det där med vad folk tjänar för sitt utförda arbete. Jag såg en direktör på TV som jobbade på landstinget, som kommenterade sjuksköterskestrejken då den var. Att man har mage att ta emot en lön på 60.000 kronor per månad i ett sådant läge och sitta i TV så alla kan beskåda att man har det och inte unna sjuksköterskorna högre lön. Vad gör hon som är så fantastiskt att hon förtjänar en sådan hög lön? Och sedan missunna folk som arbetar mer, sliter mer och gör ett viktigare arbete i mina ögon. Men den debatten är efterlängtad och den har börjat nu, vad folk tjänar och inte tjänar. Han på posten som nästan hade en million i månaden. Han måste ju göra ett fantastiskt arbete. Finns posten längre? Vad gör dom isåfall som behöver en sådan välavlönad chef? Jag tror inte att vanliga postanställda har det bättre än andra eller jobbar mindre än andra, men de måste väl bedriva en oerhört framgångsrik organisation som har en väldigt viktig chef som måste utföra ett oerhört arbete. Han måste ju vara viktigare än statsministern kan man ju tycka. Tänk om posten skulle får för sig att ta hans lön och halvera den, och använda de pengarna till att ge postkassörskorna lite högre lön varje månad? Vad skulle vara så fel med det? Jag tycker det är mer än rimligt och det förvånar mig att man inte har kommit på den tanken. Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag hade en sådan lön som han med de prestationer han gör. Jag tror inte att det finns någon som är värd en sådan lön för ett arbete som utförs idag. Undersköterskorna ligger närmast till hands i min värld. Tänk på alla andra som tjänar lika mycket eller mer? De avskedar folk till höger och vänster, de utnyttjar barnarbetare i Indien för att företagen ska gå med större vinst och skyller på att de inte har någon aning om vad sina underleverantörer sysslar med. Ett kok stryk skulle dom ha allihopa. Men svensson ser bara på…Det är ju enklast så. Tänk om man skulle halvera chefernas löner och använda till att hjälpa behövande? Då skulle många få det mycket bättre. Många problem skulle vara lösta. Man kunde skicka en slant till barnen i Indien så att de kunde få gå i skola och samtidigt kunna ombesörja deras familjer med mat istället. Kanske man kunde öppna mentalsjukhusen igen? Tänk så många sjuka som inte får vård inom psykiatrin. Det får inte kosta samhället, men det gör det ju ändå, många sitter i våra fängelser istället. Vad har de där att göra? Var det i Sala man byggde om ett sjukhus till fängelse? Är inte det en intressant utveckling? Nej man ska nog bara kliva upp på morgonen, se på nyheterna och på sin höjd säga ”oj då” och sedan iväg till ett jobb i bästa fall och betala in sin skatt till staten så att de kan fördela dem på viktiga saker som alla har nytta av. Sedan komma hem och ta hand om sina växter eller en katt, de är så nöjda med ens omsorg. Stänga ute allt som finns runt omkring. Så vill nog en del att man ska göra, inte bry sig alls om vad de tjänar för pengar eller vart ens skattepengar tar vägen. Inte alls bry sig om att en Skandiachef renoverar sin lägenhet på strandvägen med pensionspengar och att en lägre tjänsteman får fängelse för det. För det var väl i grund och botten vad som hände? Nu är ju det helt bortglömt, svensson har svalt det med, det har ju redan gått ett halvår varför bry sig om en sådan bagatell. Men visst är det viktigt att finnansiera sådant, sänka pensionerna istället. Helt logiskt riktigt hos de som bestämmer i alla fall. För att inte bli allt för långrandig kanske jag ska sluta dagens funderingar. Tack för att du tagit dig tid att läsa det jag har sagt och en önskan om en fin kväll. Fortsätt tänka på medmänniskan och cykla inte mot rött ljus!
Med vänliga hälsningar
Stephen
Ännu fler funderingar 7/2-09
Arbetsförmedlingen här på Liljeholmen har varit bra mot mig. De har aldrig tvingat på mig något jobb som jag inte velat ha. Men det har å andra sidan faktiskt funnits en hel del att söka. De har inte begärt att jag ska redovisa några sökta jobb, men å andra sidan vet min arbetsförmedlare att jag har lusläst jobbsökningssidorna både hos AF och andra sajter varje dag och sökt allt som jag tyckt mig varit kvalificerad till. De har ju även så att man kan få en coach som hjälper en med att skriva CV och personliga brev. Inte för att jag har problem med att uttrycka mig i skrift, men det har varit mycket lärorikt med en sådan coach. Hon läste samtliga dokument jag skrev i början och kom med synpunkter, sedan har jag använt mig av hennes råd nu då jag skriver helt "på egen hand". Det är en enorm tillgång att de har den servicen, jag har nämligen ingen aning om hur man ska gå till väga för att söka jobb och sälja sig själv. Jag har haft tur tidigare och fått arbete utan att behöva sälja mig själv mer än att jag har skickat in en meritförteckning och skrivit några rader om min bakgrund och mina intressen. Idag räcker ju inte det. Det svåra är för mig även att plocka fram positiva egenskaper hos mig själv och berätta om dem för någon som kritiskt granskar varje bokstav jag skriver. Nuförtiden får man ju knappt kontakta arbetsgivaren per telefon. Problemet med det skrivna ordet är att det kan tolkas hursomhelst. Utökar man med ljud och bild kan man i allafall hitta tonlägen och nyanser. Jag upptäckte tidigt då SMS:en och e-mailen kom, att det ofta förekom missuppfattningar då det som skrevs kunde tolkas utan att det fanns en röst bakom. Hur ska man veta att någon skriver med ironi eller skämtar ibland då det inte finns en röst eller ett ansiktsuttryck bakom? Det hela blir genast mycket svårare då man ska vara kortfattad och enbart skriva det nödvändigaste för att läsaren inte ska bli uttröttad, vilket jag inte alls är speciellt bra på, det ser du ju bara här...
Ja det är onekligen en fördel att bo i Stockholm, där det fortfarande finns jobb, men jag tycker att det krävs oerhört mycket av folk till enklare tjänster idag vilket minimerar antalet jobb man kan söka. Det är dock inte så illa som i början av 90-talet då man skulle vara svensk medborgare, tala och skriva svenska flytande och ha 5 års erfarenhet för att få städa trappor i Stockholm. Det får vi ju verkligen hoppas att vi slipper en sådan situation denna lågkonjunktur. Samtidigt måste jag ju säga att detta har funnits i bakhuvudet ett par år, att det skulle bli så här. Konstigt att makthavare och finnanseliten är så förvånade över utvecklingen, men det kanske är en attityd som visas för att de vet att de är orsaken till allt detta från början? Jag är av uppfattningen att det har spelats höga spel för att göda feta plånböcker, ägda av förtroendevalda och deras bekanta, spel som ingen sedan velat ta ansvar för. Man har aldrig lärt sig av historien utan är tagna på sängen varje gång det händer, om och om igen. Jag tycker faktiskt att det enda vettiga som har sagts om detta har sagts av finnansministern, som till och med vågar gå så långt att han knäpper några på näsan. Men men, nu ska skattepengarna inte längre gå till skola och sjukvård, utan till att stödja bankerna. Pappa staten får gå in och bli förmyndare ett tag tills allt är i balans och sedan tar allt fart igen. Det skulle vara oerhört förvånande om det här är sista gången vi får se en sådan här utveckling. Jag tycker faktiskt att folket här i svedala är alldeles för mesiga och inte säger ifrån ibland. Fransmän och isländare kan, men inte vi. Skulle de höja mjölkpriset till 20:-/liter skulle vi säkert bara svälja det och leva vidare. Hur kommer det sig att inte vi vågar begära att folk avsätts från positioner som de har missbrukat och kanske ställs inför rätta och döms? De politiska förtroendevalda talar om att de måste vara "tydligare" i sina lagar och förordningar, men jag tror inte att det handlar om det alls. Det handlar om att det finns lagtolkare som istället för att berätta vad som är rättfärdigt här i världen ägnar sig åt forskning i hur man ska kunna lura systemet utan att bli fälld. Sedan är den onda cirkeln igång, en böld som bara växer sig större och större. Vi små människor med endast en röst vart fjärde år får bara titta på och acceptera. Då lagstiftningen verkligen ska visa att den fungerar gör den det i rättsfall som rör oss och inte alltid på ett bra sätt. Förbrytare går fria och daltas med i det oändliga, medan offren får lida ännu mer. Varför blir det så? Jag tror att det beror på att det finns de som lyckas hitta hålen i lagens nät, de som trotts solklara fall lyckas hitta ett litet litet hål och säga att "tänk om", och då faller genast hela korthuset och vi får se ytterligare en människa gå fri att göra om samma sak om och om igen. Oj vad jag drog ut på det här, det skulle ju handla om jobbsökeri i den här tråden. Men då man sitter hemma och funderar hela dagarna då alla andra jobbar så har man funderingar om varför saker är som de är. Ibland önskar jag att jag kunde gå med i någon organisation, där man kunde träffa andra med liknande funderingar och tankar, gå ut på stan och demonstrera. Jag har hört fantastiska historier om vad som hände på 60- och 70- talen då medborgarna demonstrerade och sa vad de tyckte om saker och ting. Vad hände sedan? Var det en generation människor, vars mentalitet inte återfinns bland dagens unga människor? Är inte det väldigt väldigt oroväckande isåfall? Det kan bara leda till förtryck ovanifrån. Människor som utnyttjar samhället mer och mer utan att någon säger ifrån. Ett lagligt förtryck naturligtvis, med folkvalda människor som styr. Inte någon diktatur där människorna inte själva får välja. Men jag är ändå väldigt skeptisk. Vad är det för skillnad om vi medborgare vart fjärde år enbart har ett enda parti att rösta på, än att ha ett helt gäng med val som ändå leder till samma sak? Sedan begreppet "räntan" kom in i våra liv tycker jag att denna verkar styra allt och alla. Vi är förtryckta under denna makt, räntan, och kan inte göra ett dugg för den har fullständigt tagit över våra liv. Innan dess, och jag önskar att jag hade varit lite äldre då, fanns det ännu politiska ideologier, nyanserade uppfattningar om saker och ting, där människor kunde hitta sina uppfattningar representerade. Man kunde hitta organisationer där det fans medmänniskor med samma ideal och uppfattningar och som stred för dessa och sin övertygelse om vad som var bra och vad som kunde fungera bäst för att ALLA skulle ha det bra. Nu då jag går och röstar gör jag det för att hitta politiker som kan stoppa utvecklingen, någon som är villig att gå emot och säga ifrån att de inte ska köra över de svaga i samhället, att räntan inte ska få härja fritt utan att vi ska bekämpa den och arbeta för idealen igen. Men men men, kommer vi att få uppleva det någon gång? Vi lever i en diktatur under räntan hur vi än vrider och vänder på de demokratiska hörnstenarna som sägs bygga upp vår tillvaro. De politiska idealen är bara fasader av räntan. Tiden då medborgaren kunde söka tröst i politiska, fackliga och andliga organisationer är för evigt förbi. Facket har blivit en svordom idag, det som var heligt tidigare. Då jag var facklig representant på min dåvarande arbetsplats, vald av mina kollegor för att jag skulle driva arbetsmiljöfrågor åt mina medarbetare, blev jag mobbad av företagsledningen och det slutade med att facket ringde mig och bad mig säga upp mina fackliga uppdrag för att min arbetsgivare bedrev mobbing mot mig. Facket förlorade just då sitt syfte för mig och jag lämnade motvilligt hela organisationen. Ytterligare en sak jag trodde på och ville arbeta för, men det är så urholkade organisationer idag så de kan ingenting göra. Nu ska vi ju säga ifrån oss strejkrätten med, är inte det en intressant utveckling? Hur många av er som gick och röstade förra valet gjorde det för att bli av med strejkrätt,bli av med hyresrätt, bli av med rätt till sjukskrivning,bli av med rätt till vettig pension, bli av med vettig arbetslöshetsersättning, bli av med arbetsrätt och bli av med en massa saker? Jag tycker mig leva i en diktatur där oavsett vilka jag väljer ska styra min tillvaro kör över mig hela tiden. Den tid då jag var 18 år fyllda, tog studenten och hade en tro på framtiden och var politiskt engagerad är förbi och kommer aldrig igen. Jag är trött på alla löften och allt prat. Det pratas i det oändliga till folk som inte längre orkar lyssna. En god vän till mig som arbetade nära Palme berättade för mig under en av våra luncher att då Palme under en debatt hade lyssnat till en massa "prat" till sist ställde sig i talarstolen sa han: Idag var jag på besök hos fotfolket, på en långvårds avdelning, och hälsade på de som arbetade där, och jag vill lova att pisspottorna där talade ett tydligare språk än någon i denna församling har gjort idag! Den repliken måste ha gått ända in i själen på lyssnarna för det var ingen som pratade mer. Men i denna tid i frånvaro av ideal och andlighet kan man ju ännu söka tröst i växtriket. Där finns ingen oro, bara lugn och frid. Det står ju även i Bibeln att "se på blommorna på marken", som inte oroar sig över morgondagen. Jag hoppas vi får behålla den rätten, att odla oss en fridfull tillvaro, att inte räntan eller någon annan ifråntar oss den rätten. Växt och djurriket skänker ännu frid, för där finns inga odjur som medvetet vill oss illa och systematiskt bryter ner oss i små små bitar. Där kan vi ännu finna tröst. Tänk att människan på bara några hundra år lyckades komma i toppen av hirearkin, högst upp och på vägen utkrota en massa arter som kunde tävla om makten. Är det inte helt fantastiskt? Undrar ibland över vart det ska sluta, men det vågar man ju nästan inte ens tänka på. Hoppas det inte händer under ens egen livstid. Detta strävande efter kortsiktighet kan ju få oanade konsekvenser. Nej jag ska ägna mitt liv åt arbete, skatteinbetalningar och odling. Jag ska skänka pengar till stadsmissionen för att jag tycker att jag vill att våra hemlösa medborgare ska få ett hem, ifall det nu inte blir så att de måste köpa sig hem för flera millioner i framtiden. Jag ska skänka pengar och arbeta för de djur som lever i misär på grund av dumma människor och jag ska stödja andlig verksamhet inom det samfund jag har mitt andliga hem. Jag vill verka för andlighet i ett sekulariserat samhälle, inte den sort som styr människor och för krig, utan den som skänker hopp, frid och tillit i sorg och elände och även i glada stunder. Jag vill även skänka pengar till sådana organisationer som hjälper barn och andra hjälplösa individer, såvida den organisationens ledning inte har fallskärmsavtal. Jag vill även lyssna till en snart utdödd generation människor, vars budskap jag tror kan vara lösningen på många saker, samt föra detta budskap vidare. Sedan vill jag aldrig bli en bitter människa utan jag ska alltid försöka att hålla gnistan vid liv och visa det för andra så att de får inspiration att gå vidare. Sedan vill jag gå en till kurs i chigong, vilket jag tycker skänker mig oändligt frid, jag har även anmält mig till en kurs i trädgårdsskötsel, vilket oxå skänker oändlig frid, ifall jag inte får ett jobb och arbetstiderna krockar förståss. Slutar jag inte berätta om mina tankar snart kommer jag att bli anklagad för att jag för en massa prat, att jag skriver långa utlägg som ingen orkar läsa och att jag är självisk som tar upp så mycket plats och tror att någon är intresserad av att lyssna på det jag har att säga. Men jag tar den risken idag, för jag har så otroligt mycket funderingar och alla andra jobbar ju så jag har ingen att berätta om dem för. Jag kanske helt enkelt skulle öppna en egen hemsida och döpa den till "andlig ventilation", där människor med olika funderingar kunde skriva ner dem och där man kan läsa att man inte är helt ensam om dessa. Det skulle naturligtvis vara en gratissajt, där räntan inte har något inflytande, där allas tankar och åsikter skulle få flöda fritt. En bubbla mitt i systemet. En nypa luft i ett betongblock.
Tack för att jag fick vara med idag
mvh
Stephen
Ja det är onekligen en fördel att bo i Stockholm, där det fortfarande finns jobb, men jag tycker att det krävs oerhört mycket av folk till enklare tjänster idag vilket minimerar antalet jobb man kan söka. Det är dock inte så illa som i början av 90-talet då man skulle vara svensk medborgare, tala och skriva svenska flytande och ha 5 års erfarenhet för att få städa trappor i Stockholm. Det får vi ju verkligen hoppas att vi slipper en sådan situation denna lågkonjunktur. Samtidigt måste jag ju säga att detta har funnits i bakhuvudet ett par år, att det skulle bli så här. Konstigt att makthavare och finnanseliten är så förvånade över utvecklingen, men det kanske är en attityd som visas för att de vet att de är orsaken till allt detta från början? Jag är av uppfattningen att det har spelats höga spel för att göda feta plånböcker, ägda av förtroendevalda och deras bekanta, spel som ingen sedan velat ta ansvar för. Man har aldrig lärt sig av historien utan är tagna på sängen varje gång det händer, om och om igen. Jag tycker faktiskt att det enda vettiga som har sagts om detta har sagts av finnansministern, som till och med vågar gå så långt att han knäpper några på näsan. Men men, nu ska skattepengarna inte längre gå till skola och sjukvård, utan till att stödja bankerna. Pappa staten får gå in och bli förmyndare ett tag tills allt är i balans och sedan tar allt fart igen. Det skulle vara oerhört förvånande om det här är sista gången vi får se en sådan här utveckling. Jag tycker faktiskt att folket här i svedala är alldeles för mesiga och inte säger ifrån ibland. Fransmän och isländare kan, men inte vi. Skulle de höja mjölkpriset till 20:-/liter skulle vi säkert bara svälja det och leva vidare. Hur kommer det sig att inte vi vågar begära att folk avsätts från positioner som de har missbrukat och kanske ställs inför rätta och döms? De politiska förtroendevalda talar om att de måste vara "tydligare" i sina lagar och förordningar, men jag tror inte att det handlar om det alls. Det handlar om att det finns lagtolkare som istället för att berätta vad som är rättfärdigt här i världen ägnar sig åt forskning i hur man ska kunna lura systemet utan att bli fälld. Sedan är den onda cirkeln igång, en böld som bara växer sig större och större. Vi små människor med endast en röst vart fjärde år får bara titta på och acceptera. Då lagstiftningen verkligen ska visa att den fungerar gör den det i rättsfall som rör oss och inte alltid på ett bra sätt. Förbrytare går fria och daltas med i det oändliga, medan offren får lida ännu mer. Varför blir det så? Jag tror att det beror på att det finns de som lyckas hitta hålen i lagens nät, de som trotts solklara fall lyckas hitta ett litet litet hål och säga att "tänk om", och då faller genast hela korthuset och vi får se ytterligare en människa gå fri att göra om samma sak om och om igen. Oj vad jag drog ut på det här, det skulle ju handla om jobbsökeri i den här tråden. Men då man sitter hemma och funderar hela dagarna då alla andra jobbar så har man funderingar om varför saker är som de är. Ibland önskar jag att jag kunde gå med i någon organisation, där man kunde träffa andra med liknande funderingar och tankar, gå ut på stan och demonstrera. Jag har hört fantastiska historier om vad som hände på 60- och 70- talen då medborgarna demonstrerade och sa vad de tyckte om saker och ting. Vad hände sedan? Var det en generation människor, vars mentalitet inte återfinns bland dagens unga människor? Är inte det väldigt väldigt oroväckande isåfall? Det kan bara leda till förtryck ovanifrån. Människor som utnyttjar samhället mer och mer utan att någon säger ifrån. Ett lagligt förtryck naturligtvis, med folkvalda människor som styr. Inte någon diktatur där människorna inte själva får välja. Men jag är ändå väldigt skeptisk. Vad är det för skillnad om vi medborgare vart fjärde år enbart har ett enda parti att rösta på, än att ha ett helt gäng med val som ändå leder till samma sak? Sedan begreppet "räntan" kom in i våra liv tycker jag att denna verkar styra allt och alla. Vi är förtryckta under denna makt, räntan, och kan inte göra ett dugg för den har fullständigt tagit över våra liv. Innan dess, och jag önskar att jag hade varit lite äldre då, fanns det ännu politiska ideologier, nyanserade uppfattningar om saker och ting, där människor kunde hitta sina uppfattningar representerade. Man kunde hitta organisationer där det fans medmänniskor med samma ideal och uppfattningar och som stred för dessa och sin övertygelse om vad som var bra och vad som kunde fungera bäst för att ALLA skulle ha det bra. Nu då jag går och röstar gör jag det för att hitta politiker som kan stoppa utvecklingen, någon som är villig att gå emot och säga ifrån att de inte ska köra över de svaga i samhället, att räntan inte ska få härja fritt utan att vi ska bekämpa den och arbeta för idealen igen. Men men men, kommer vi att få uppleva det någon gång? Vi lever i en diktatur under räntan hur vi än vrider och vänder på de demokratiska hörnstenarna som sägs bygga upp vår tillvaro. De politiska idealen är bara fasader av räntan. Tiden då medborgaren kunde söka tröst i politiska, fackliga och andliga organisationer är för evigt förbi. Facket har blivit en svordom idag, det som var heligt tidigare. Då jag var facklig representant på min dåvarande arbetsplats, vald av mina kollegor för att jag skulle driva arbetsmiljöfrågor åt mina medarbetare, blev jag mobbad av företagsledningen och det slutade med att facket ringde mig och bad mig säga upp mina fackliga uppdrag för att min arbetsgivare bedrev mobbing mot mig. Facket förlorade just då sitt syfte för mig och jag lämnade motvilligt hela organisationen. Ytterligare en sak jag trodde på och ville arbeta för, men det är så urholkade organisationer idag så de kan ingenting göra. Nu ska vi ju säga ifrån oss strejkrätten med, är inte det en intressant utveckling? Hur många av er som gick och röstade förra valet gjorde det för att bli av med strejkrätt,bli av med hyresrätt, bli av med rätt till sjukskrivning,bli av med rätt till vettig pension, bli av med vettig arbetslöshetsersättning, bli av med arbetsrätt och bli av med en massa saker? Jag tycker mig leva i en diktatur där oavsett vilka jag väljer ska styra min tillvaro kör över mig hela tiden. Den tid då jag var 18 år fyllda, tog studenten och hade en tro på framtiden och var politiskt engagerad är förbi och kommer aldrig igen. Jag är trött på alla löften och allt prat. Det pratas i det oändliga till folk som inte längre orkar lyssna. En god vän till mig som arbetade nära Palme berättade för mig under en av våra luncher att då Palme under en debatt hade lyssnat till en massa "prat" till sist ställde sig i talarstolen sa han: Idag var jag på besök hos fotfolket, på en långvårds avdelning, och hälsade på de som arbetade där, och jag vill lova att pisspottorna där talade ett tydligare språk än någon i denna församling har gjort idag! Den repliken måste ha gått ända in i själen på lyssnarna för det var ingen som pratade mer. Men i denna tid i frånvaro av ideal och andlighet kan man ju ännu söka tröst i växtriket. Där finns ingen oro, bara lugn och frid. Det står ju även i Bibeln att "se på blommorna på marken", som inte oroar sig över morgondagen. Jag hoppas vi får behålla den rätten, att odla oss en fridfull tillvaro, att inte räntan eller någon annan ifråntar oss den rätten. Växt och djurriket skänker ännu frid, för där finns inga odjur som medvetet vill oss illa och systematiskt bryter ner oss i små små bitar. Där kan vi ännu finna tröst. Tänk att människan på bara några hundra år lyckades komma i toppen av hirearkin, högst upp och på vägen utkrota en massa arter som kunde tävla om makten. Är det inte helt fantastiskt? Undrar ibland över vart det ska sluta, men det vågar man ju nästan inte ens tänka på. Hoppas det inte händer under ens egen livstid. Detta strävande efter kortsiktighet kan ju få oanade konsekvenser. Nej jag ska ägna mitt liv åt arbete, skatteinbetalningar och odling. Jag ska skänka pengar till stadsmissionen för att jag tycker att jag vill att våra hemlösa medborgare ska få ett hem, ifall det nu inte blir så att de måste köpa sig hem för flera millioner i framtiden. Jag ska skänka pengar och arbeta för de djur som lever i misär på grund av dumma människor och jag ska stödja andlig verksamhet inom det samfund jag har mitt andliga hem. Jag vill verka för andlighet i ett sekulariserat samhälle, inte den sort som styr människor och för krig, utan den som skänker hopp, frid och tillit i sorg och elände och även i glada stunder. Jag vill även skänka pengar till sådana organisationer som hjälper barn och andra hjälplösa individer, såvida den organisationens ledning inte har fallskärmsavtal. Jag vill även lyssna till en snart utdödd generation människor, vars budskap jag tror kan vara lösningen på många saker, samt föra detta budskap vidare. Sedan vill jag aldrig bli en bitter människa utan jag ska alltid försöka att hålla gnistan vid liv och visa det för andra så att de får inspiration att gå vidare. Sedan vill jag gå en till kurs i chigong, vilket jag tycker skänker mig oändligt frid, jag har även anmält mig till en kurs i trädgårdsskötsel, vilket oxå skänker oändlig frid, ifall jag inte får ett jobb och arbetstiderna krockar förståss. Slutar jag inte berätta om mina tankar snart kommer jag att bli anklagad för att jag för en massa prat, att jag skriver långa utlägg som ingen orkar läsa och att jag är självisk som tar upp så mycket plats och tror att någon är intresserad av att lyssna på det jag har att säga. Men jag tar den risken idag, för jag har så otroligt mycket funderingar och alla andra jobbar ju så jag har ingen att berätta om dem för. Jag kanske helt enkelt skulle öppna en egen hemsida och döpa den till "andlig ventilation", där människor med olika funderingar kunde skriva ner dem och där man kan läsa att man inte är helt ensam om dessa. Det skulle naturligtvis vara en gratissajt, där räntan inte har något inflytande, där allas tankar och åsikter skulle få flöda fritt. En bubbla mitt i systemet. En nypa luft i ett betongblock.
Tack för att jag fick vara med idag
mvh
Stephen
Funderingar runt arbetslöshet och jobbsökeri 7/2-09
Stephens funderingar kring jobbsökeri och andra funderingar….
Nu har jag sökt jobb hela dagarna sedan jag slutade arbeta den 12/12 -08. Fy vad det är tradigt att söka och söka, få nej överallt.... Det kan ju ta kål på den tuffaste människan juh. Då man äntligen fick ett positivt svar var företaget inte seriöst, tur att jag kollade upp dem först... Vad gör man då till och med donken säger nej till en som har nästan 20 års erfarenhet av service??? Var det inte lättare förut då det alltid fanns jobb inom restaurang eller sjukvården? Nu finns inte det heller. Efter att i torsdags vilat lite från jobbsökeriet bestämde jag mig för att strunta i arbetsförmedlingens och jobbsidorna på nätet där det är flera hundra sökande på varje jobb. Igår massmailade jag direkt till olika ställen med skräddarsydda brev som jag försökt utforma. Nuförtiden ska man ju "sälja sig själv", vara "prestigelös" och "kravlös", liten och helst jobba gratis och mycket. Pengar styr allt här i världen. Hur säljer man sig själv? Har faktiskt ingen aning... Men men, om någon har tips så är jag "lyhörd", som jag skrev någonstans. Jag kan ta vilket "skitjobb som helst", arbeta vilka tider som helst och under vilka anställningsformer som helst. Jag "ställer inga krav" och jag är fullständigt "lojal". Jag har inga som helst "löneanspråk", bara jag slipper sitta hemma och känna att jag inte behövs i samhället, utanförskapet har fått ett ansikte. Jag skulle ju egentligen behöva åka och hälsa på min gamle och sjuke far, men jag är ägd av arbetsförmedlingen och a-kassan nu, får inte lämna staden, då jag ska kunna infinna mig samma dag om jag blir kontaktad. Jag har 300 dagar på mig att ordna upp mitt liv, annars blir jag ett socialfall. Efter 3 månader säks ersättningen som ett bevis på att jag borde ha lyckats bättre och inte är värd mer än 65%. Har redan halverat inkomsten i och med att jag började stämpla. Tack och lov att man inte har lån och skulder. Längtar bara till kolonistugan och gräva i jorden, det skulle ha varit vår nu. Hur har ni andra det som söker jobb? Är man inte tillräckligt utanför så att man är berättigad till utbildningsbidrag så verkar man inte ha en chans. Igår skickade jag närmare 40 jobb-mail och rent statistiskt borde det väl ge något resultat? Nej nu har jag gnällt färdigt här, ska fortsätta leta potentiella arbetsgivare...Ta en promenad i ett härligt snöigt Hägersten. Vintern kan oxå vara underbar. Sedan baka en sockerkaka och dricka varm choklad. Inte så dumt. Önskar er alla en fin helg.
mvh
Stephen
Nu har jag sökt jobb hela dagarna sedan jag slutade arbeta den 12/12 -08. Fy vad det är tradigt att söka och söka, få nej överallt.... Det kan ju ta kål på den tuffaste människan juh. Då man äntligen fick ett positivt svar var företaget inte seriöst, tur att jag kollade upp dem först... Vad gör man då till och med donken säger nej till en som har nästan 20 års erfarenhet av service??? Var det inte lättare förut då det alltid fanns jobb inom restaurang eller sjukvården? Nu finns inte det heller. Efter att i torsdags vilat lite från jobbsökeriet bestämde jag mig för att strunta i arbetsförmedlingens och jobbsidorna på nätet där det är flera hundra sökande på varje jobb. Igår massmailade jag direkt till olika ställen med skräddarsydda brev som jag försökt utforma. Nuförtiden ska man ju "sälja sig själv", vara "prestigelös" och "kravlös", liten och helst jobba gratis och mycket. Pengar styr allt här i världen. Hur säljer man sig själv? Har faktiskt ingen aning... Men men, om någon har tips så är jag "lyhörd", som jag skrev någonstans. Jag kan ta vilket "skitjobb som helst", arbeta vilka tider som helst och under vilka anställningsformer som helst. Jag "ställer inga krav" och jag är fullständigt "lojal". Jag har inga som helst "löneanspråk", bara jag slipper sitta hemma och känna att jag inte behövs i samhället, utanförskapet har fått ett ansikte. Jag skulle ju egentligen behöva åka och hälsa på min gamle och sjuke far, men jag är ägd av arbetsförmedlingen och a-kassan nu, får inte lämna staden, då jag ska kunna infinna mig samma dag om jag blir kontaktad. Jag har 300 dagar på mig att ordna upp mitt liv, annars blir jag ett socialfall. Efter 3 månader säks ersättningen som ett bevis på att jag borde ha lyckats bättre och inte är värd mer än 65%. Har redan halverat inkomsten i och med att jag började stämpla. Tack och lov att man inte har lån och skulder. Längtar bara till kolonistugan och gräva i jorden, det skulle ha varit vår nu. Hur har ni andra det som söker jobb? Är man inte tillräckligt utanför så att man är berättigad till utbildningsbidrag så verkar man inte ha en chans. Igår skickade jag närmare 40 jobb-mail och rent statistiskt borde det väl ge något resultat? Nej nu har jag gnällt färdigt här, ska fortsätta leta potentiella arbetsgivare...Ta en promenad i ett härligt snöigt Hägersten. Vintern kan oxå vara underbar. Sedan baka en sockerkaka och dricka varm choklad. Inte så dumt. Önskar er alla en fin helg.
mvh
Stephen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
