Tänk vad livet förändras...

Tänk vad länge sedan jag skrev i denna blogg...vad mycket som har hänt sedan dess.. I korthet kan jag ju berätta att jag fick jobb på ett servicehus i staden, på timmar och det var oerhört givande. Jag jobbade ett par månader i våras. Så roligt att hjälpa de gamla:) Vi promenerade i Tantolunden, jag fick höra om gamla tider, arbeta med människor vars sort man idag får leta efter. De hade slitit och jobbat, nu ville jag ge dem en fin tillvaro och jag hoppas jag lyckades under de två månader jag jobbade där.. Sedan ringde en tidigare arbetsgivare och erbjöd mig tjänst över sommaren, vilket jag tackade ja till. En härlig sommar har det varit med mycket tid på kolonin och vi har lärt känna en massa folk, gayfolk framförallt på kolonin, samt planterat och byggt...projekt efter projekt börjar bli klara... Det kan jag berätta om en annan dag, för jag tänkte försöka skriva här lite oftare nu. Vad hände sedan? Jo jag fick fortsatt fast anställning, så oerhört roligt, tror ännu inte det är sant. Vad livet svänger ändå, från arbete till arbetslös och till arbete igen. Vad mycket man har lärt sig under "krisen" med. Tänk vad ödmjuk man blir för livet då man genomgår kriser. Tänk att man aldrig tror att man ska komma igenom dem och framförallt inte att man ska bli starkare och lära sig något av dem, vad meningslöst med kriser kan man ju tycka. Men tänk att man är en ny människa, som kommit ner lite på jorden kan man väl säga, med andra värderingar och med en stor ödmjukhet inför livet och människors öden.

Min gamle far har ju levt ensam i stora huset sedan mamma gick bort för 3 år sedan, i perioder har han väl velat flytta och sedan ändrat sig och velat bo kvar. En dag sa han att han skulle lämna handpenning på lägenhet. Vad roligt tyckte jag, att han bestämt sig för att flytta och hittat något han ville ha, fast det kom som en överraskning ändå, eller så ville jag inte tro det riktigt.. Sedan kom tanken, nu ska mitt barndomshem försvinna och hur förhåller man sig till det då? En process startade kan man väl säga... Det som hände sedan är ointressant för läsaren och intressant för författaren, men i helgen har jag iaf varit uppe och hjälpt till att tömma huset. Jag har ju fått en terapeut som ni inte vet...helt gratis, landstinget betalar, 30 års erfarenhet, borde vara standard för adopterade barn och förut var det det för homosexuella i Stockholm ända tills det blevf för många som mådde dåligt och de bara tog hand om hiv-relaterad problematik... Tycker min terapeut är helt fantastisk, fast han är en man, jag har ju alltid haft lättare att tala med kvinliga läkare och terapeuter, fast har ändrat mig då jag träffade honom för han är verkligen bra.
Det här med terapi handlar lite eller en hel del om att hantera rädslor har jag förstått, jag relaterar även oro till det, och det hände ju att jag började känna enorm oro över en kommande tömmning av vårt hem i norrland. Jag bestämde mig för att bo hos pappa eller syrran, jobba med tömmningen en hel helg så skulle det vara över...men min terapeut undrade varför jag inte kunde bo i huset istället, ta in alla intryck och hantera dem och arbeta utifrån det... Jag reste upp torsdag eftermiddag och bestämde mig för att prova min terapeuts förslag, bära eller brista, rädd för ångest och det mentala som skulle komma. Då jag kom till huset var det ju förändrat, mycket var borta, eftersom pappa redan flyttat och tagit saker med sig... Var skulle jag börja och vad skulle jag göra? Pappas önskan var ju att allt skulle gå till pingstkyrkans loppmarknad och att vi barn skulle ta hand om sakerna... men jag insåg snabbt att det kunde bli problem. Jag har ju aldrig haft lätt för att ta beslut, prioritera och så under pressade situationer annat än det som rör mitt arbete förståss, där e jag proffs, om man får säga så...det är inte alltid populärt men nu har jag sagt det och det kändes bra och rätt:) Men iaf så har jag aldrig tagit så många, snabba och rätt (enligt mig själv) beslut på så kort tid som i helgen. Men vad möttes jag av? Jag möttes av saker jag aldrig sett förut, som berättade om två långa liv, delar av mammas och pappas liv som jag inte haft nästan någon aning om. Gick igenom mammas porslin, fina bestick och sådant som aldrig nästan användes. Jag inser nu vilken känsla för kvalitet mamma hade och vilken fin smak. Hon hon hade flera krukor från Waldemars udde, allt minst 30 år gammalt utan en repa, välskött och omhändertaget, fina saker man vårdar ömt och är rädd om. Hur skulle jag hantera det här på en helg?
Porslin och bestick från förr, märken med kvalitet, men på den tiden fanns det ju ett fåtal företag som massproducerade fast med kvalitet, och des märken lever kvar idag som högkvalitativa. Jag hittade hennes saker hon gjort på textilslöjden som betygsatts, vilket var vanligt på läroverket. De snickerier min pappa gjort, möbler och kuriosa från tidigt 50-tal fick jag lära känna. Jag har varit helt själv där och gått igenom allt i min egen takt samt hunnit städa undan allt. Har aldrig tagit så många svåra beslut under så kort tid. Mina föräldrar reste mycket då de gick i pension och jag sparade ett par saker från deras resor samt några foton. Ett bröllopsfoto på mormor och morfar från 20-talet. Tänk vad vacker mormor var då hon var ung, vilka kläder och smycken man hade då man skulle vara fin på den tiden. Hittade en käpp som farfar fick av sina barn på sin 60-årsdag 26/10 1939, försilvrat handtag med gravyr. Jag ville verkligen ha den och visste inte hur jag skulle få ner den i mitt baggage...men sa jag till pappa, då man är 40 kan man väl använda käpp? Jag klev på planet med farfars käpp i handen och det gick jättebra *G*. Ett foto sparade jag på mamma med 3 av sina systrar från 1947, så vackra de var, det skulle annars ha slängts... La det i ett kuvert och tog med mig. Jag hittade även mammas resehandlingar och pass som sagt, samt lite brev från elever hon hade på 60-talet och en biljett från Katarinahissen då det kostade 10 öre att åka. De gifte sig -69 så mycket av detta skedde då de var på varsitt håll, mamma en ung singel kvinna som tyckte om att resa och hälsa på sina bekanta runt om i Sverige. Hon reste runt i USA, sparade ett brev från hennes brevväxling med hennes bekanta därifrån med. Hon reste till Israel, Athen, Rom, Hollywood... Kommer ihåg att hon sa till mig, som brukar resa till grekiska övärlden att hon ville jag skulle få se grekiska fastlandet och Athen, det sa hon innan hon dog och det ska jag göra. Jag tror jag gjort rätt beslut om saker i helgen..pappa ville allt skulle till pingstkyrkans loppmarknad, som gick att ta vara på. jag skickade mycket till soporna, jag till och med bad mamma om förlåtelse högt där i huset då jag sorterade, men hennes egenhändigt vävda saker samt pappas snickerier, svepaskar, möbler och så hamnade på rätt ställe. Det käns bra och som ett fint avslut.
Hur skulle jag då få med mig de saker jag ville ha med mig till Stockholm? Jag tänkte skicka min cello och en tung flyttlåda med en budfirma... Men skulle pappa och syster behöva engagera sig mer i mitt? De hade ju nog nu med sitt... tyckte jag så jag tog en chansning och tog allt till flygplatsen... har ju rest flera gånger per år i 20 år och känner de flesta som jobbar där, de öppnade en till kassa tog mitt bagage och jag behövde inte betala övervikt och sakerna står hemma hos mig och min sambo nu. Så oerhört skönt! Gustav blev glad för krukorna från Waldemars Udde och de ska bevaras och planteras i. De perenna fröer jag tagit från trädgården samt dahlialökar ska få växa vidare hos oss i kolonistugan, det är lite som att förvalta mammas och pappas trädgård kan man väl säga? Tack för att ni ville lyssna ikväll och ha det gott så hoppas jag vi hörs snart igen

Stephen